För ett par veckor sedan tipsades jag om appen Wordfeud. (Till er som inte är bekanta med Wordfeud kan jag förklara att det är ett Alfapet-spel som man spelar över internet på sin smartphone, med vänner eller främlingar.)
Spelberoendet kom som ett brev på posten, eller kanske snarare som ett mail till inkorgen. Så fort appen var nedladdad och användarnamnet var satt tog det inte många sekunder innan jag var fast. Och jag är inte ensam om mitt spelberoende. Det snackas och bloggas hejvilt om Wordfeud. Kompisar spelar Wordfeud. Kändisar spelar Wordfeud. Kungen, spelar han Wordfeud? Förmodligen. Alla spelar Wordfeud.
Appen har även nämnts i media, i bl.a. Schulman Show och igår kunde man läsa en träffande kolumn i Metro som handlade om just Wordfeud och spelberoendet man får på köpet.

Självklart var jag inte sen med att värva mina kära kollegor till detta fantastiska och lätt stressframkallande spel. Nuförtiden är det tyst och väldigt osocialt i köket på fikapauserna. Alla (förutom anti-Wordfeud-Charlotta) sitter istället och klurar på vilka brickor de ska pussla ihop härnäst. Ibland kan det komma något glädjerop från någon som har lyckats lägga ett bra ord med Trippel Word. Men annars är det rätt tyst.
Mitt rekord är 144 poäng på ett ord. Självklart förevigade jag detta stolta ögonblick med en skärmdump.

Jag har alltid älskat Alfapet och att spela det på mobilen känns inget märkvärdigt egentligen. Men att det skulle få en sådan effekt, att hela Sverige (ja, VÄRLDEN) skulle gå och bli spelberoende av ett Alfapet-spel trodde jag nog aldrig.
Nuförtiden skriver kompisar ut sitt användarnamn i statusraden på Facebook för att bli inbjuden till spel. Ja, det kommer nog inte dröja länge innan vi får se Wordfeud-alias på visitkort.

– Hej, mitt namn är Stinanord på Wordfeud. Slå mig om du kan!